svårt att låta bli.

"Abstinens", men jag viker inte en tum! VAr sååå nära, men raderade behovet. Går vidare, är stark, är stark stark..eller?

Är kärlek något orealistiskt? Är det något som vissa får uppleva ett tag tills vardagen och tristessen slukar känslan av att man funnit en människa man vill leva och bli gammal med?

Är det bara för vissa? vilka kreterier krävs?

Äh vad vet jag?? kanske är det överreklamerat att leva med någon. Jag har ju bara mina egna strumpor att plocka upp iallafall..

Ska få ett lass med nu ved i veckan. Sen kommer jag få stå där med motorsågen igen.. Vill inte, vill verkligen INTE. Men jag måste antar jag.. När de ringde å frågade om jag skulle ha ett lass var jag tvungen att säga JA. Hade tänkt att ta struts metoden och ignorera problemet tills veden jag har tagit slut.. Men nu har jag alltså ett ett nytt lass. Inte nog med att det är tungt och tråkigt att kapa en och en med motorsåg, så tar det sån j-la tid. Tid jag hellre hittar på nå kul med Tristan eller umgås med vänner.

Jag är nog inte en villabrud trots allt.. Vill klara och orka, men fan jag tror jag ger upp snart. Känns som jag går på knä för att få ihop allt.. Jobbar extra så fort jag kan, men ändå får jag inte in pengar. Försöker göra alla rätt men ändå blir det inte bra.

Det är höst.. å jag behöver bara en kram..

-K-