Själv hade jag ingen aning varför, så när hon i kassan undrade vem jag skulle möta, frågade jag henne det samma.
I vilketfall hjälpte hon mig lista ut att det var en psykolog-tid jag fått.
Minns inte när det bestämdes att jag skulle bokas in på det. Men det har ju varit en turbulent tid senaste veckan/IRNA, så mer lägligt kunde det ju inte kommit.
Kanske att det varit på tal om nå kuratorsamtal eftersom jag påpekat vid något av Tristans alla sjukhusvistelser att det är rätt tungt ibland för mig med.
Oavsett så kommer det lite (mycket) oväntat.
En ung man tar iallafall emot mig. Vi sätter oss i hans rum. Jag har just pratat med en kompis å sagt att jag 'avslutar det fort', så hon står nog, om inte i redan när jag sätter mig, så iallafall ganska snart därpå på parkeringen utanför och väntar.
Jag är artig å glad. Men så frågar han 'hur är det?, hur mår du?'
Fuck.
Där sitter han å tittar med snälla ögon. Ögon som trots att det 'bara' är hans jobb faktiskt ser uppriktigt undrande ut. Han har satt av tid, han finns för att lyssna å hjälpa, och han är på riktigt brydd.
Så jag började lipa.
Måste säga att han var bra. :-) å måste också meddela att det var skönt att grina å typ tycka synd om sig själv. Skönt att slängs av lite av tyngden på axlarna på en man med så otroligt snälla ögon.
Det här gör vi om sa han efter typ 20 minuter.
Tog en tid om en månad. Hoppas att allt kring mig å framförallt min underbara men ack så trasiga son lugnat sig lite då.
Kram på er
-K-
