Mina barn å andras ungar.

Kom in på det här med nya familjer med en kompis idag.
Hon är ensamstående mamma men i farten å dejtar lite. Killen har barn precis som hon, och rädslan har börjat krypa.

Tänk om
1. barnen inte går ihop ( vilket jag inte tror är något speciellt stort problem då de i det här exemplet är så små än.. så luuuugn!! )

2. De själva inte 'går ihop' med varandras barn. Om hon känner att treårs trotsen gör henne galen?! Eller om han inte ger hennes son någon uppmärksamhet utan bara är intresserad av sin dotter.

Det finns ju ett tales sätt 'mina barn och andras ungar' som antyder till att man alltid har sina barn närmast hjärtat.

Så må det kanske vara. Barnen kommer ju alltid först. Speciellt i början av en ny familjebildning är det ju ett evigt pusslande, ett givande och tagande av diverse rutiner och behov.

Det viktigaste tror jag (övertygad om) och enligt min erfarenhet så ska det inte göras skillnad på barnen!!
Det gynnar ingen!!!!!! Mycket är 'orättvist' här i världen å det ska å kommer barn oxå få erfara, men att ha det som vardag i sin egna trygga borg slutar bara lyckligt i Disneys Askungen.

Självklart funkar inte millimeter rättvisa i allt. Inte det jag menar heller. Men att kompensera upp ett dåligt samvete genom att curla enas barn medan det andra får en mycket hård och strikt uppfostran känns skevt. Samma villkor för alla i familjen.

När jag var sambo och 'bonus' ( för herrans massa år sedan) så var det lite si å så.
Eftersom jag hade T på heltid å han hade sin dotter halvtid så vart det en skillnad redan där.
Han ville att hon skulle vilja vara hos honom, för hon hade bla en period när hon var lite 'mammig'. så hon fick välja middag när hon kom osv. Men det kom även dagar när vi istället gick T's intressen till mötes såklart.

Ska tilläggas att Tristan var 3 år å hon två år äldre, så där var också skillnad.

Men vi försökte stilla de olika barnens olika behov. Vi tänkte inte mitt å ditt utan fanns behovet av något fyllde vi det.

Jag sjöng natt sånger till henne precis som till T. (vilket hon tyckte om) Började hos henne medans han sa god natt till T å sen bytte vi. På så sätt kunde vi om våra egna behövde lätta något från hjärtat eller så även ha chansen att ta det med 'sin' förälder. Ibland fick jag det anförtroendet från henne istället. Ni vet tjej till tjej. ;)

Om jag var på affären å såg att d hade rea på nån tröja hon behövde/skulle varit fin i så köpte jag den. Tandläkarbesök skötte den vuxne som det var lättast för.

Samma sak med T så klart.
De stora inköpen sköttes lite olika, eftersom de var två som stod för utgifterna. Jag var själv ( med mamma å sambon som backup) men för den skull såg vi till att det var vid samma nivå på sakerna.

Tycker det är sunt förnuft. Å denna underbara lilla lintott som jag fick glädjen att få bo med en period är mig mycket varmt om hjärtat än. Å idag är vi Facebook kompisar. :)

Jag har också sagt och lovar av hela mitt hjärta, att om hon ska plugga i Uppsala när hon blir äldre så kommer jag vara en 'bonus' å finnas för henne då med!

Har aldrig hört att någon haft för många kärleksfulla vuxna/förebilder i sitt liv.
Så sprid kärlek så löser sig det andra.

Om vi tar bort titlarna innan (titlar som biologiska-, bonus-, styv-, adoptiv-, syskon-) så är det ordet BARN kvar. Å alla barn är en välsignelse. Så behandla dem som det!

-K-