Den 18 oktober, då för 7 år sedan

Vaknar på morgonen av att Tommy (och Totto?)sitter på min och Antes sängkant. Han hade vår reserv nyckel så jag antar att det var så han kom in. Eller så hade vi inte låst just denna helvetes natt.

Ante sätter sig upp brevid mig och jag minns att jag förtvivlat försöker dra upp täcket för att inte visa brösten för tommy, men att det inte går nå bra eftersom Tommy sitter på det.

Känns nu som något kånstigt att minnas, men det är mitt allra första minne av denna fruktansvärda dag.

Han säger "Anna är med pappa..." jag ser att han gråter jag hör att Ante börjar gråta. "nej nej nej" säger han. Det tog en sekund extra för mig att förstå. En extra sekund innan klumpen kom. En sekund längre då allt faktist var en vanlig torsdags morgon.

Men sen fanns allt där. Gråten, förtvivlan chocken, alla kännslor på en gång..PANG!!

Jag kliver upp och går till tvättstugan för att leta något att klä på mig. Minns att jag smäller i torksåps dörren flera gånger. JAg gråter, tror jag skrek nånting. Det här är morgonen mina tårar började rinna.

Ute är det kallt och det ligger ett tunt lager med snö eller om det är frost på gräset vid arbetsförmedlingen. Jag tänker att det är klart att Anna ska dö när det blir snö.. Hon och jag hade pratat om att hon ville den skulle komma så vi kunde göra snöänglar. Jag sparkade när jag gick över där minns jag. sparkade på de frusna grässtråna som stack fram.

Konstigt det där hur man minns vissa saker så tydligt ändå. Saker som är så ovesentliga i händelsen.

Vi går hem till Linda och Tord, möts av en sån förtvivlan. En så stor sorg som bara en mamma kan ha av att förlora sitt barn. Det är inte rätt!! föräldrar ska gå före barnen... det är det mest skoningsfulla!

jag sitter vid det stora bordet i deras kök. Vi gråter, dricker kaffe, människor kommer människor går, jag sitter vid bordet..gråter.

Minns "moster Anna" som ska servera kaffe.. men att hon darrar så att det inte går. JAg minns att samma "moster" tar mig och tommy på axlarna och säger att "vi kan ju i allafall glädjas åt att Karin och Tommy ska ha barn.. "det hoppas jag verkligen inte" svarar Ante och vi skrattar til lite där i allt det tunga. Men snabbt klingar det ut och våra tankar är åter tillbaka; Varför? vad kunde jag gjort? varför förstod jag inte?

JAg hade kvällen innan sagt till några vänner när vi satt på cafee piano att jag tänkte gå ner till Anna, men ångrat mig då jag hörde att hon hade fest.

Kunde allt varit annorlunda om jag gjort vad jag tänkte och gått ner den kvällen? Kunde hon då ha förstått att det visst fanns de som älskade och brydde sig om henne? Jag avkydde mig själv för att jag inte hade gått dit. Hade jag bara varit en bättre vän så kanske, kanske..

JAg vet inte hur länge vi satt där kanske timmar kanske dagar allt är som i dimma nu och trots att tiden går så snabbt så går det så långsamt.

Idag är det 7 år sedan Anna hängde sig.. 7 år sen den värsta dagen i mitt liv inträffade.

Anna jag älskar dig då, nu och alltid.

förlåt...

-K-
Se Lindas hemsida tillägnad Anna: http://www.vildangel.dk/