...Det är väl tre ganska passande ord för vår helg. Vi har nämligen tillbringat vår helg i en stuga några mil hemmifrån i goda- eller rättare sagt bland de bästa-vänners sällskap. =)
Vi har varit ute å pimplat, grillat, slappat, bastat, ätit otroligt gott, åkt skoter och bara haft det skönt.
Men jag måste säga att avresedagen inte började så bra. Klockan kvart i sex vaknade jag av att det knacka på dörren. Min första tanke var att det var ex:et som hade haft fest kvällen innan å nu ville hämta nå, bråka, försonas eller bara kolla så jag inte hade någon annan på besök.. men ganska direkt när man vaknade till släppte jag den tanken.
Sen slog det mig att det kanske brann i huset brevid eller att det skett en olycka eller liknande och att vi behövde larma eller hjälpa till.. Så jag rusar upp!! Tar tag i första bäste täcke lindar in mig i å springer så fort jag bara kan ner för trappan.
Självklart vaknar T av all aktivitet å han följer yrvaket ner för trappan. När jag öppnar dörren står två killar som jag inte alls känner mer än vid namn och rykte, i fyllan å undrar hur "läget är" å vad jag gör..
Ganska snart inser jag att det inte varken brinner eller är en olycke runt knuten utan att det verkligen bara är så att dessa två fått en snilleblixt å tyckt att det vore trevligt att hälsa på.. klockan 05.45 lördag morgon...
Hmm jag var inte så imponerad så jag sa att jag sov å att jag skulle fortsätta med det typ. Å låste igen.
Tyvärr var ju T klarvaken vid det här laget så vår sovmorgon som jag planerat vara till iallafall klockan åtta, var som bortblåst..
Morgonen fortsätter i samma stil. T misssövd å jag irriterad å lite stressad. Alla kläder som ska på pojken är kliiga eller "böliga" det slutar med att jag står i vardagsrummet å skriker å gestikulerar som en tok, å han förklarar att jag inte kan veta hur det är att vara kille med böliga långkalsånger.. "Skruttor är ju platta mamma det är inte snoppar" får han fram mellan hulkningarna å gråten. Fan vilken morsa man är.. Ingen pedagog direkt.
Jaja in i bilen kom vi å til stugan oxå. Å sen har det faktist bara flytigt på som det ska.
Fick lite hemlängtan idag på förmiddagen så vi for hem tidigare än vad jag först hade räknat med. Men det var ju ändå inte så bra väder och tvätten ska ju göras inför veckan och så, så vi var hemma lagom till lunch.
Senare idag så satt jag hos en killkompis å surrade med han å en annan av hans tjejpolare. Då kom vi på den briljanta idén att vi ska samla ihop kläder till de fattiga bergsby folken i Afghanistan å själva åka dit å dela ut dem åt barnen där.
Jag menar om man inte gör det själv. Hur ska man då veta att de verkligen kommer fram?
Jag vet att det här var en idé som kanske låter som en lös tanke.. men jag känner verkligen att det är något jag VILL göra. Jag vill verkligen. Så jag ska kolla upp lite om det alls skulle vara möjligt. (vet inte ens hur längt det är dit..) Jag vet att det funnits klädinsamligar till typ Polen här ifrån Jokkmokk, men vafan Afghanistan har det ju så mycket värre en i polen. (om man nu ska jämnföra)
Sen är ju nästa problem att jag är körrädd.. å jag har sett bilder på vägarna i Afghanistan.. så jag måste ha med mig en chafför.. gärna skitsnygg så klart. =)
Kalla mig drömmare å kalla mig naiv. Jag vet att jag inte kan rädda hela världen, men är det inte så att man alltid ska göra sitt bästa??
Hmm måste googla lite nu. =)
på återseende.
/K
Vi har varit ute å pimplat, grillat, slappat, bastat, ätit otroligt gott, åkt skoter och bara haft det skönt.
Men jag måste säga att avresedagen inte började så bra. Klockan kvart i sex vaknade jag av att det knacka på dörren. Min första tanke var att det var ex:et som hade haft fest kvällen innan å nu ville hämta nå, bråka, försonas eller bara kolla så jag inte hade någon annan på besök.. men ganska direkt när man vaknade till släppte jag den tanken.
Sen slog det mig att det kanske brann i huset brevid eller att det skett en olycka eller liknande och att vi behövde larma eller hjälpa till.. Så jag rusar upp!! Tar tag i första bäste täcke lindar in mig i å springer så fort jag bara kan ner för trappan.
Självklart vaknar T av all aktivitet å han följer yrvaket ner för trappan. När jag öppnar dörren står två killar som jag inte alls känner mer än vid namn och rykte, i fyllan å undrar hur "läget är" å vad jag gör..
Ganska snart inser jag att det inte varken brinner eller är en olycke runt knuten utan att det verkligen bara är så att dessa två fått en snilleblixt å tyckt att det vore trevligt att hälsa på.. klockan 05.45 lördag morgon...
Hmm jag var inte så imponerad så jag sa att jag sov å att jag skulle fortsätta med det typ. Å låste igen.
Tyvärr var ju T klarvaken vid det här laget så vår sovmorgon som jag planerat vara till iallafall klockan åtta, var som bortblåst..
Morgonen fortsätter i samma stil. T misssövd å jag irriterad å lite stressad. Alla kläder som ska på pojken är kliiga eller "böliga" det slutar med att jag står i vardagsrummet å skriker å gestikulerar som en tok, å han förklarar att jag inte kan veta hur det är att vara kille med böliga långkalsånger.. "Skruttor är ju platta mamma det är inte snoppar" får han fram mellan hulkningarna å gråten. Fan vilken morsa man är.. Ingen pedagog direkt.
Jaja in i bilen kom vi å til stugan oxå. Å sen har det faktist bara flytigt på som det ska.
Fick lite hemlängtan idag på förmiddagen så vi for hem tidigare än vad jag först hade räknat med. Men det var ju ändå inte så bra väder och tvätten ska ju göras inför veckan och så, så vi var hemma lagom till lunch.
Senare idag så satt jag hos en killkompis å surrade med han å en annan av hans tjejpolare. Då kom vi på den briljanta idén att vi ska samla ihop kläder till de fattiga bergsby folken i Afghanistan å själva åka dit å dela ut dem åt barnen där.
Jag menar om man inte gör det själv. Hur ska man då veta att de verkligen kommer fram?
Jag vet att det här var en idé som kanske låter som en lös tanke.. men jag känner verkligen att det är något jag VILL göra. Jag vill verkligen. Så jag ska kolla upp lite om det alls skulle vara möjligt. (vet inte ens hur längt det är dit..) Jag vet att det funnits klädinsamligar till typ Polen här ifrån Jokkmokk, men vafan Afghanistan har det ju så mycket värre en i polen. (om man nu ska jämnföra)
Sen är ju nästa problem att jag är körrädd.. å jag har sett bilder på vägarna i Afghanistan.. så jag måste ha med mig en chafför.. gärna skitsnygg så klart. =)
Kalla mig drömmare å kalla mig naiv. Jag vet att jag inte kan rädda hela världen, men är det inte så att man alltid ska göra sitt bästa??
Hmm måste googla lite nu. =)
på återseende.
/K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar