Föräldraskap

Det är inte lätt det här att vara mamma. Å jag kan verkligen känna mig som en så otroligt dålig förälder. Jag vet hur jag vill att det ska vara, och jag försöker verkligen med alla olika typer av tålamod och pedagogik. Men ändå känner jag inte att det alltid blir så bra.

Min son kan verkligen uttrycka sig.. Om han vill..

Å det vill han så snart jag tappar tålamodet. DÅ och FÖRST DÅ kan han verkligen förklara sitt handlande och hur han känner och hur ledsen han blir när jag höjer rösten, samtidigt som tårar rinner ur de där vackra blå.

Jag vet någonstans innerst inne att han gör det för att han vet att jag då i min tur i stort sätt grinar också och har OTROLIGT dåligt samvete för att jag rytigt ifrån för högt.

Igår så sa jag med eftertryck till honom "Jag skiter faktist i det" ang. en diskussion om kalsonger som han villa ha av och jag ville ha på som jag kände han kunde få vinna, men som jag ändå inte kunnde dölja att jag var irriterad över.

Men det skulle jag ju aldrig gjort. För då kom krokodil tårarna samtidigt som han säger med en så stadig och klar röst han bar kan. "hur kan en MAMMA säga så? Vad är det för en mamma som gör det egentligen?? Tror du att Hugos mamms någonsin skulle säga så till sitt barn?? Vet du hur onte det gjorde i mitt hjärta?" Detta säger han samtidigt som han tar sig för hjärtat med en otroligt sorgsen min. Sen orkade han inte mer utan borrade ner ansiktet i kudden och STOR grina med hulkningar och allt.

*Suck*

Klart man inte ska säga till sin son att man skiter i något som är ett problem för honom. Hade jag varit en bra mamma (eller Hugos mamma som är det samma som den bästa i Tristans ögon) Så hade jag ju självklart valt andra ord. Som "det kvittar för mig" eller "gör som du tycker känns bäst" Men jag valde "Jag skiter faktist i det"

Sen är det en annan sak som jag känner är lite tråkig. Det är att jag alltid ska vara den dumma.. Ja visst blir jag ju det automatiskt eftersom jag har den största delen av vardagen, å då ska vi upp vid 6 på morgonen och i säng ordentligt kvällen innan, tänder ska borstas och rum städas mm. Sen hinner jag ju inte heller vara lika mycket med i lekan på vardagarna när jag kommer hem och ställer mig vid spisen direkt.

Å ärligt så orkar jag inte leka krig med pokemon gubbar kväll efter kväll. Jag är så otroligt glad att det är fint ute så att han kan cykla ute. Å leka med grann barnen, utan att jag måste engagera mig mer ään i ett öga då och då.

Men att bara att känna så.. att känna att det är så skönt att han kan roa sig med andra än mig får mig att få dåligt samvete, så då önskar jag att jag satt där med pokemon gubbarna iallafall. (det gör vi ibland också men absolut inte varje kväll!)

Finns det andra som känner så här; att man inte räcker till samtidigt som man ändå inte orkar det heller. Eller är jag nå psyko?

Nä nu ska jag käka lunch. Har skrivit bort halva tiden av rasten redan.. =/

-K-