Så mycket som händer trots att jag inte tagit mig någonstans annat än möjligtvis bakåt.
Störst av alla händelser är att Tristan har flyttat!
Det känns som en sån där milstolpe i livet jag inte velat ha.
En så stor grej att det blir en egen tidsräknelse. Å jag antar att jag kommer se mitt liv i 'innan tristans flytt' å 'efter tristans flytt' i fortsättningen.
Skillnaden är lika stor som innan jag blev förälder. Å med tanke på att jag vart ensam med honom i 12 år så känns det helt galet!
Är i någon typ av chock än tror jag.
Han är vid liv. Å han vill prova det här, han tror på det här, å jag stöttar honom. Han har haft det så tufft senaste året så om det här hjälper honom så kan jag i mitt hjärta inte ta det från honom.
Men visst känns det som jag hellre hade låst in han här några år till...
Många frågar 'hur är det' å ärligt det är för mig som att det viktigaste för mig slitits ut ur min kropp. Att jag ens fungerar som människa kan nog räknas som ett under.
Min identitet är paj, å jag måste nog ta reda på vem jag är när jag inte är 'heltids-vardags-mamma.'
annars är jag nydumpad å på nytt jobb. Så ja det sker grejer hela tiden kan man ju säga.. :-) oftast på gott å ont men just nu mest de sistnämnda..
-k-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar