walk of shame.

Lite bakrundsinfo: Det bor 200.000 människor i stan. Buss nr.8 går typ varje kvart på lördagar. vaksala torg är fyllt till bredden av helt okända människor på lördagar.

ni kanske kan se det framför er.
20 grader varmt å solt trots att det är riktigt höst, frukt- blom- och korvstånd blandat med 100-talet(?) loppisbord å fyndande människor på ett torg uppbyggt av kullersten.

jag bakis å trött, sittande på en buss på väg till detta torg för att byta till bussen som tar mig hem. endast ett snabb stopp för kramas med syster rapportera det senase och köpa blommor till min fantastiska mamma. Mascaran är kvar i ansiktet dock inte på fransarna längre. kläderna som kvällen innan passade verkar försmå å åtsittande samtidigt som det är för hängiga på samma gång. garanterat lite rödvin på dem också.
Försöker göra mig osynlig för mina medresenärer som alla luktar nyduschat, å tanken på att skänka min ena njure för en tandborset slog mig.

jag vill verkligen hem. kanske jag hinner köpa några dounuts som fortsatt reseproviant också?!

så kommer jag då tillslut av första bussen å nästa fas inleds.

För efter att jag korsat övergångsstället å in på torget så går jag rakt mot den ende personen i detta land som jag faktiskt inte ville träffa.
Eller rättare sagt som jag just då inte vill träffa.

1000 tankar. letar flyktvägar! antingen rakt genom blomarrengemanget, eller in i klungan av allt för förfriskande människor som firar att systembolaget öppnat för nån timme sedan.

Kan jag bara vända på klacken å springa kanske? låssas inte se å gå rakt förbi.??
För sent.
Ett igenkännande leende kommer mot mig.
Skit!

på med charm å leendet. Trots att den varan tog slut på bussen in.

bara ingen kram. - jo det vart det visst.
å inga frågor tack.. -jo men de kom ju också.

det är ju så man normalt sätt gör när man träffas. Bara så sjukt jobbigt när man är mitt upp i en light version av walk of shame.
När alkoholen fortfarande pyr genom porerna å då armen man har runt sina axlar just ersatte en annan arm.

glada ord utbyts och tid inplaneras.

Låt mig bara försvinna nu... Å så är det klart.

jag står kvar, solen lyser, jag ser ut som skit, letar upp ett par solglasögon längst ner i väskan bland tobaksrester pennstump och läppglans å sen börjar jag skratta. tvungen börja gå och ta upp telefonen för att inte folk ska missta mig tillhöra systemgänget där bredvid.

Oktober har börjat.

-K-